kompez

Ja, det är jag. Fattar inte hur man kan vara så klumpig som jag. Åkte bussen hem vid 4 igår efter att ha varit ute på Peos jobb och köpt ny gaspatron till kolsyremaskinen. Kom upp på vår loftgång och skulle ta upp nycklen så jag hade den redo när jag kom fram till dörren. Men så långt kom jag inte. Jag tog upp den och sträckte ut armen på nåt konstigt sätt. Samtidigt var Algot irriterad för han ville inte sitta mer i vagnen så jag råkade iaf slå handen med nycklen i staketet och den for ur mitt grepp, ner på marken.... 9 våningar ner på en stor gräsplätt... Bäckmörkt ute!! Jag tänkte bara "FAN!".. sen kollade jag så den inte råkat hamna uppe längst med kanten eller något ändå.. men sån tur har jag inte. Nepp. Ringde Peo på jobbet för att berätta men han uppfattade inte allt förrän jag lugnat mig så pass att jag kunde få fram riktiga meningar. Jag skrattade så jag kunde inte andas...

I minusgrader var vi sedan tvugna att bege oss ner igen, ut på bakgården och leta i mörkret. Vi gav upp efter en stund. Algot var rastlös och jag kunde inte släppa ner honom i kylan för han hade bara jacka och tunna byxor under filtarna. Jag frös så jag trodde jag skulle gå sönder. Så vi fick tillslut ställa oss utanför porten och vänta tills någon släppte in oss. Därefter stå där i ingången snällt och vänta på Peo som tagit en tidigare buss för att komma hem haha.. 45 minuter fick vi vänta. Sen gick han ner på bakgården och hittade den efter mindre än 5 minuter. Jag skrattade ännu mer. Var tvungen att ringa och berätta för mamma. Är det någon som förstår hur det är att vara såhär klumpig, så är det hon...