kompez

Jag har verkligen vänt på dygnet senaste tiden. Gör inte mycket annat än att sitter framför min tråkiga laptop känns det som. Fredagen spenderades dock utanför datorns värld. Ibland känner jag bara att jag måste hämta energi och att titta på mitt exjobb dagarna igenom hjälper inte direkt med det. Det blev lunch i Haga med en gammal studiekamrat. Vi har inte setts sedan typ 2011, då vi gjorde några kurser ihop, men nu har hon precis kommit hem från en längre resa till Cuba och vi passade på att ses. Tyvärr skulle jag till sjukgymnasten 2 timmar senare, annars hade vi förmodligen suttit kvar halva dagen minst. Det var fantastiskt kul att ses igen, mycket skratt och snack. Ibland undrar man varför i all världen man inte anstränger sig lite mer att upprätthålla kontakten med de fina människor man lär känna genom åren. Vänner och bekanta kommer och går förstås och alla trivs man inte lika bra med, vilket gör att man tappar kontakt när jobb, studier eller andra livsituationer ändras så att man inte naturligt ses längre. Men vissa personer är bara sådär lätt att umgås med och man känner sig sådär bekväm direkt..alltid, oavsett hur lång tid det går emellan man ses. Man borde alltid ta vara på de få som man verkligen kan vara sådan med. Kvällen spenderades i soffan med älskade Algot och lite gott att äta. Att komma överens med en 6 åring om film är inte det lättaste, så det blev Arthur och minimoyerna 3, för femtielfte gången (är ändå glad att netflix finns) och jag somnade efter knappa hälften på grund av min mansförkylning som fullkomligt tar musten ur mig.. host host host

 

 

Jag är så galet förkyld att jag sovit bort ungefär halva dagen. Det är inte helt lätt att engagera sig själv i exarbetet när sängen är så himla lockande. Har ni provat att sitta i sängen och jobba nån gång, bara för att liksom man inte riktigt orkar resa på sig? Det kan funka för mig ibland, men absolut inte idag. Det var sådär att man flera timmar senare vaknar upp, apvarm, med en dator i knät och undrar var man är. Jag är inte sådär jättebra på stressmomentet alltid heller, nu är det bara några få veckor kvar av min utbildning. Allt det där andra som inte är så viktigt, det är jag himla bra på att göra klart och få i ordning. Plötsligt har man fixat 100 grejor som legat på "att göra listan" i typ ett år.. men man har inte gjort det man skulle eller borde. Jag tror jag undermedvetet varit ganska rädd för att ta examen under en lång tid. Det har alltid kommit saker i vägen, som jag (med rättighet och mindre rättighet) liksom kunnat skylla på. Jag har också haft många jobb, som jag gjort bra och fått mycket beröm för, men inte gjort sådär mycket inom det som jag verkligen brinner för. Jag har förövrigt läst en heltidskurs på GU samtidigt nu på hösten, som jag idag fick veta att jag fått högsta betyg på. Ännu en grej som jag kanske lagt för mycket krut på trots att "jag inte skulle" för jag skulle lägga det på examensarbetet! Kan man vara så rädd för att misslyckas? Hur kan det kännas som att det enda man kan riktigt mycket om och är högutbildad till, är det som är mest skrämmande?

 

 

 

Visst är det svårt att definiera "hemma" till en plats om man bott på flera ställen så pass länge att ens liv kretsar kring området. Jag har snart bott i Göteborg i 10 år. Det vill säga en tredjedel av mitt liv. Jag säger självklart att jag är hemma här och att jag ska hem när jag ska till Göteborg från någon annanstans. Men när jag ska till mamma och pappa, blir det alltid också, att "jag ska åka hem". Lite förvirrande både för mig själv och de jag pratar med. Jag antar att det är för att mamma och pappa fortfarande bor kvar i huset där jag vuxit upp, för faktum är ju att det var väldigt längesedan det var mitt hem. Det jag egentligen ville komma till var dock att de ju nu inte längre ska bo kvar i mitt barndomshem. Det ska säljas till en annan familj och jag kommer inte längre kunna få åka "hem". Sibbhult, den orten där jag ändå har starka rötter och minnen, kommer inte längre vara ett ställe jag självklart besöker. Jag unnar verkligen mamma och pappa att flytta närmre stan och slippa alla bilfärder överallt, men det gör ändå ont i mitt hjärta. Och om det är jobbigt för mig, är det inte hälften av vad beslutet varit för mamma och pappa, som själva byggt huset tillsammans och bott där sedan de var i tidig 20-års ålder. Jag hoppas de hittar köpare som uppskattar huset och kan få ha ett bra liv där, som vi haft.

 

 

Vi åkte "hem" till Sibbhult i fredags eftermiddag. Ida och Carlos var fortfarande kvar i Sverige och vi ville träffa dem en gång till innan de åkte tillbaka. Man ska inte försöka ta sig ur Göteborg i rusningstrafik, så många gånger man tänkt så, så många gånger man missbedömer tiden och hamnar där ändå. Kan möjligen jämföras med hur många ggr man sagt att man aldrig ska dricka alkohol igen på baksmällan!? När man dessutom hamnar på  Ullared, en lååång kö ut och kommer försent för syskonkvällen hos Lina, då blir man bara sur! Det var alltså inte den mest lyckade färd, men Algot var lycklig att få vara lite med mormor o morfar igen. Nu sitter vi i Göteborg igen och Algot är hos sin pappa. Det blev en mysig lördag och lite kvalitetstid med både Ida och Lina. Söndag imorgon. Göteborg, shopping, Andreasmys. Jag tror på en bra dag!

 

 

Det var över ett år sedan jag ens tittade in här. Men nu blev jag plötsligt så sugen att skriva. Livet fortsätter i min lilla värld också. Jag försöker njuta av (förhoppningsvis) sista tiden som student. Det är någon månad kvar tills jag ska vara klar.. fattar ni.. det är nästan 10 år sedan jag började på Chalmers, ung, blyg och rädd för ungefär hela världen. På något sätt kan jag inte känna igen mig själv i det som var jag då, inte ens helt det som var jag för ett år sedan. Så mycket har hänt, så mycket som har gett mig styrka och vilja för framtiden. Kanske man till och med kan påstå att jag blev vuxen på köpet.. Jag kan se tillbaka på några riktigt jobbiga år, med både glädje, men mycket sorg. Det är tuffa situationer som formar oss och så har även livet gett mig andra valmöjligheter och chanser. Det som jag inte hade vågat göra förr känns idag inte fullt lika skrämmande. Jag fortsätter stega framåt,

mot ett jobb och fantastiska ögonblick. Ena foten finns dock alltid precis under mig, stilla, för att fånga upp idag.