kompez

Hittade ju min absoluta favvodikt på internet när jag satt o tittade runt lite. Den förklara så bra hur man känner sig när man förlorar någon närstående.


Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.


Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.


He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.


The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.


W. H. Auden


Jag älskade den från första stund, när jag hittade den i min engelskabok en lektion.. många känner igen den från att de läser den i filmen "fyra bröllop och en begravning"