Det där med att fokusera på rätt saker

Jag är så galet förkyld att jag sovit bort ungefär halva dagen. Det är inte helt lätt att engagera sig själv i exarbetet när sängen är så himla lockande. Har ni provat att sitta i sängen och jobba nån gång, bara för att liksom man inte riktigt orkar resa på sig? Det kan funka för mig ibland, men absolut inte idag. Det var sådär att man flera timmar senare vaknar upp, apvarm, med en dator i knät och undrar var man är. Jag är inte sådär jättebra på stressmomentet alltid heller, nu är det bara några få veckor kvar av min utbildning. Allt det där andra som inte är så viktigt, det är jag himla bra på att göra klart och få i ordning. Plötsligt har man fixat 100 grejor som legat på "att göra listan" i typ ett år.. men man har inte gjort det man skulle eller borde. Jag tror jag undermedvetet varit ganska rädd för att ta examen under en lång tid. Det har alltid kommit saker i vägen, som jag (med rättighet och mindre rättighet) liksom kunnat skylla på. Jag har också haft många jobb, som jag gjort bra och fått mycket beröm för, men inte gjort sådär mycket inom det som jag verkligen brinner för. Jag har förövrigt läst en heltidskurs på GU samtidigt nu på hösten, som jag idag fick veta att jag fått högsta betyg på. Ännu en grej som jag kanske lagt för mycket krut på trots att "jag inte skulle" för jag skulle lägga det på examensarbetet! Kan man vara så rädd för att misslyckas? Hur kan det kännas som att det enda man kan riktigt mycket om och är högutbildad till, är det som är mest skrämmande?
 
 
 

Det där med hemma

Visst är det svårt att definiera "hemma" till en plats om man bott på flera ställen så pass länge att ens liv kretsar kring området. Jag har snart bott i Göteborg i 10 år. Det vill säga en tredjedel av mitt liv. Jag säger självklart att jag är hemma här och att jag ska hem när jag ska till Göteborg från någon annanstans. Men när jag ska till mamma och pappa, blir det alltid också, att "jag ska åka hem". Lite förvirrande både för mig själv och de jag pratar med. Jag antar att det är för att mamma och pappa fortfarande bor kvar i huset där jag vuxit upp, för faktum är ju att det var väldigt längesedan det var mitt hem. Det jag egentligen ville komma till var dock att de ju nu inte längre ska bo kvar i mitt barndomshem. Det ska säljas till en annan familj och jag kommer inte längre kunna få åka "hem". Sibbhult, den orten där jag ändå har starka rötter och minnen, kommer inte längre vara ett ställe jag självklart besöker. Jag unnar verkligen mamma och pappa att flytta närmre stan och slippa alla bilfärder överallt, men det gör ändå ont i mitt hjärta. Och om det är jobbigt för mig, är det inte hälften av vad beslutet varit för mamma och pappa, som själva byggt huset tillsammans och bott där sedan de var i tidig 20-års ålder. Jag hoppas de hittar köpare som uppskattar huset och kan få ha ett bra liv där, som vi haft.
 
För er nyfikna la jag in länken ;)
 
Vi åkte "hem" till Sibbhult i fredags eftermiddag. Ida och Carlos var fortfarande kvar i Sverige och vi ville träffa dem en gång till innan de åkte tillbaka. Man ska inte försöka ta sig ur Göteborg i rusningstrafik, så många gånger man tänkt så, så många gånger man missbedömer tiden och hamnar där ändå. Kan möjligen jämföras med hur många ggr man sagt att man aldrig ska dricka alkohol igen på baksmällan!? När man dessutom hamnar på  Ullared, en lååång kö ut och kommer försent för syskonkvällen hos Lina, då blir man bara sur! Det var alltså inte den mest lyckade färd, men Algot var lycklig att få vara lite med mormor o morfar igen. Nu sitter vi i Göteborg igen och Algot är hos sin pappa. Det blev en mysig lördag och lite kvalitetstid med både Ida och Lina. Söndag imorgon. Göteborg, shopping, Andreasmys. Jag tror på en bra dag!
 
 
 

Blev så himla sugen

Det var över ett år sedan jag ens tittade in här. Men nu blev jag plötsligt så sugen att skriva. Livet fortsätter i min lilla värld också. Jag försöker njuta av (förhoppningsvis) sista tiden som student. Det är någon månad kvar tills jag ska vara klar.. fattar ni.. det är nästan 10 år sedan jag började på Chalmers, ung, blyg och rädd för ungefär hela världen. På något sätt kan jag inte känna igen mig själv i det som var jag då, inte ens helt det som var jag för ett år sedan. Så mycket har hänt, så mycket som har gett mig styrka och vilja för framtiden. Kanske man till och med kan påstå att jag blev vuxen på köpet.. Jag kan se tillbaka på några riktigt jobbiga år, med både glädje, men mycket sorg. Det är tuffa situationer som formar oss och så har även livet gett mig andra valmöjligheter och chanser. Det som jag inte hade vågat göra förr känns idag inte fullt lika skrämmande. Jag fortsätter stega framåt,
mot ett jobb och fantastiska ögonblick. Ena foten finns dock alltid precis under mig, stilla, för att fånga upp idag.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

på egen hand

i tisdags var jag ledig så då passade jag på att betala räkningar och fixa massa papper. Alltid så himla skönt att få sånt gjort. Alla papper som bara läggs på hög för att ta tag i "sedan". Jag hann även med en springrunda. Har blivit ganska flitig nu. Inte för att det på något sätt går fort än, men det börjar arta sig till att flåset räcker längre än 2-3 km iaf. Det är ju alltid possitivt eller ? jag har blivit bra på både att träna och äta snällt för min mage, som sedan ínflammationen varit väldigt lättirriterad och kassa annars. Jag var hos min coach på eftermiddagen och vi bestämde gemensamt att jag skulle ta sommaruppehåll. Så mycket har hänt med mig sedan jag började där i höstas. Hon tyckte att jag gjort enorma framsteg och var en helt annan person idag, med mognad och självständighet och beslutsamhet. Jag är glad och harmonisk och njuter av livet just nu, tar det lugnt och tar mig framåt med små bestämda steg. Jobbet gick jag på i onsdags första kvällen själv. Det gick jättebra. Och idag jobbade jag igen. Ju mer jag är där desto mer faller jag för de gamlas charm och personligheter. De är fantastiska och jag trivs bättre än jag kunnat hoppas på.. än iaf. Jag tar en dag i taget nu och försöker faktiskt få ut så mycket minnen och glada dagar av denna sommar som bara möjligt går.
När man mår bra ska man ju passa på att njuta, det behövs för jobbigare stunder i livet.. O just det.. jag har gått ner 9 kg. Happy happy!

Vårruset!!

Precis hemma från slottsskogen. Jag gick dit, sprang de 5 km som vårruset är och sen gick hem.. Så blev ju typ 12 km idag :)... Gick förvånansvärt bra att springa, 5 km på 30 min nästan helt otränad e jag nöjd med :)... Det var ju vi tjejer på prevex som var anmälda o vi var nog 11 som sprang. Skitkul! Så fick vi ju fika efteråt.. Algot var med oss under kvällen o hade så kul. K kom o passade han o Pernilla underhöll honom oxå under tiden jag sprang.. Han somnade sen på promenaden hem :).. En supertrevlig kväll!!!!



träningsvärk?

Kan vara sådär sjukt jobbigt att börja träna. De där första gångerna innan man vant sig och lägger in det i sin dagliga rutin liksom. Det blir ett måste, en sån där malande känsla av att man missat nåt när man inte gör det. Jag kan tillochmed bli lite stressad av att jag inte gör nåt. Jag veeet ju hur bra man mår när man väl kommit igång liksom. När kroppen blir fastare, musklerna tåligare och man blir sååå mycket piggare och gladare.

Jo ja, jag vet allt detta och ÄNDÅ sitter man i soffan kl sju på kvällen när maten är äten och disken gjord, tittar ut lite sådär ångestfyllt "vad skönt det skulle vara att vara vältränad och bara gå ut och springa en mil nu" .... men orkar man?? näää oftast inte! o gör man väl det en gång så hoppas man ju man ska vara lika vältränad som förr, så går man ut och börjar stånka sig fram några hundra meter innan man typ får sakta ner för att överhuvudtaget få luft. Då inser man att en gång per måndad funkar liksom inte för att få nåt resultat.. 

Fast, man känner sig ju rätt duktig fram tills dess att man får börja gå... finns ju inget som får ner glöden så mycket som att få börja gå! jag som är sån tävlingsmänniska.. Jag gick inte en meter på hela göteborgsvarvet 2010, fast jag inte tränat typ alls.. jag joggade ända fram i mål o sen fick ambulans hämta mig.. sååå envis är jag!! Men nu har jag iallafall blivit lite bättre. Nu kan jag acceptera att köra powerwalk-jogging så man varierar lite. Men då är det nästan så man accepterar för mycket.. att bara man blir trött så tillåter man sig sakta ner eller gå.. hmm.. det är ju inte så bra det heller.

Jag har haft sån galen migrän denna vecka och Algot har vi bytt lite fram och tillbaka för att passa ihop dessa dagar på bästa sätt (jag ville ju ha honom på Liseberg i tisdags fast det inte var min dag o så). Så igår och idag hade jag inte honom och då får man ju såndär panik att man bara MÅSTE ju passa på att träna och eftersom jag låg helt utslagen i migrän igår så fick det ju bli idag. Lika ont, men eftersom det förmodligen mest är spänningsvärk så gav jag mig ut iallafall. Blev 3,5 km jogging.. det var riktigt skönt. Och när stretchning och sånt var gjort så var faktiskt huvudvärken en aning bättre.. nu har den dock slagit till i värsta form igen så nu blir det sömn!

Varför satte jag igång tvättmaskinen så den centrifugerar nu?? smart som vanligt Hanna!
god natt



Oh the joy... of pollen-season

Nej inte alls ironisk, vem trodde det? eller?

Idag har varit en sån där dag då man vaknar och inte alls känner för att komma igång speciellt snabbt. Det blir att ligga o dega i sängen och försöka stå ut med att Algot blir rastlös och tjurar för allt, med att intala sig själv att man får vila i alla fall..Detta är dock ännu svårare när det dessutom är en av de finaste dagarna hittills i år. Varmt, soligt och helt fantastiskt vårigt.. Man får ju ångest av att titta ut och inte vara där ute och njuta och låta Algot ha roligt. Så efter en smarrig lunch så fick jag äntligen på oss ytterkläderna och vandrade typ 100 m till parken för att spela fotboll. Algot var ju helt uppe i det blå. Fick total uppmärksamhet och spela fotboll med mamma på samma gång. Han skrattade så han kunde ju knappt andas och man blir lycklig av att bara titta på honom hehe. Kändes lite sådär idylliskt mysigt att vara där med honom. Ni vet sådär som i en amerikansk familjefilm där de spelar i slow motion när de tar upp ungen och snurrar den runt och han/hon skrattar o det är sol och alla är glada haha.. Tänkte mig själv det när vi sprang där så kunde inte låta bli att skratta.

 Vi fikade lite frukt och sedan blev det promenad. Vi gick på upptäcksfärd i området och letade lite olika lekplatser och så låtsades vi att vi var i öknen och djungeln.. Vi stannade och gungade o lite sådär oxå. Blev tre timmar ute och sen var Algot helt slut! Vi var bägge desutom grymt snörvliga och det kliades precis överallt! Pollen överallt ju! så det var att köra iväg ikväll och införskaffa medocin till mig när jag verkligen inte stod ut längre. Algot har man ju redan börjat med, men sig själv är man aldrig lika noggrann med.. konstigt.. hmm... kan inte vara lathet :P

   


måååål








oh the joy! får ju bjuda på en bild på mitt vackra ansikte efter promenaden, med rödsprängda ögon och svullen näsa, pga rubriken... hehe...lite hatkärlek till våren ibland alltså..

Glömde ju förresten bort att visa de fina presenter jag fick av Åsa och Anna när de var här igår.. En jätteorange (visar inte så bra på bilden) handduk och en jätterosa matta! precis de färger jag ville ha, helt underbart!! tack finaste!




lite smaskigt från Öland oxå, tack Åsa :)