kompez

Natten mellan söndag och måndag hadlade om att Algot vaknade och skrek i fullkomlig panik och vi tröstade. Efter ett tag gick det över till att han fick jättesvårt att andas. Han hostade och rosslade. Vi gav massa astmamedicin för vi är ju ganska "vana" vid det här laget av att han blir sådan när han är förkyld. På morgonen bestämde vi ändå att jag skulle stanna hemma med honom. Han vägrade äta, spydde och låg sedan på soffan hela förmiddagen. Magen hoppade som om han försökte pressa ut luften. Jag stod inte ut med våra töntiga mediciner här hemma och efter vi ringt sjukvårdsupplysningen så mötte vi upp Peo o åkte till nåt ställe hon på svu rekomenderat, typ privat-akutklinik på Backa.

Kom dit och det stod att det var minst 3 timmars kö. ALDRIG I LIVET sa vi och bestämde oss att åka till Drottning silvias barnakut trots att tanten på svu sagt att det inte var första valet när han var så stor o det inte var så akut... men hallå, vad är akut om inte andningsproblem? ... sagt o gjort. Kom till Östra vid halv 4 och fick se långa kön.. oh my god! inte lika lång väntan här väl?? ... fick prata med en sköterska efter nån minut. Hon tittade på hans mage och sa att vi skulle vänta ett par sekunder så skulle vi få komma in direkt. Efter tagit tempen (38,5..oj hade vi inte ens tänkt på) och vägt honom (10,5 kg med alla kläder på..min lille knatte) så kom vi in på ett rum och de mätte syrehalt. Det var för lågt så det blev typ 30 minuter med syrgas innan han sedan fick träffa läkare som ordinerade 2 ggr ventoline och kortison.
 
Första medicineringen hjälpte inte ett skvatt så det blev ytterligare 2 ggr ventoline. Det var lång väntan mellan medicinen för att se om den verkat o för att sedan vänta på att läkaren skulle kolla honom. Algot blev lite piggare, men det var inte helt bra. Läkaren ordinerade en omgång ventoline till och sa att om det inte blev bättre efter den så skulle han läggas in. Efter en stund orkade Algot äta, yeay! kändes skitbra faktiskt. Peo hade precis varit o köpt lite mat till oss oxå för vi var vrålhungriga eftersom klockan nu hade hunnit bli runt 9.. Läkaren kom runt 21.30 och var fortfarande inte alls övertygad om att Algot kunde åka hem. Han lyssnade o tittade, pratade och informerade. Vi kunde ställa massa bra frågor för han tog sig tid att lyssna (vilket jag tycker kan vara ganska sällsynt på akuten ibland).  Tillslut, efter kanske 15 minuter (då Algot sprungit och tagit sina skor och försökt få både mig och Peo att sätta dem på honom och tillslut försökt göra det själv en bra stund) kom vi överens om att han kunde få komma hem om vi lovade att åka in så fort det blev värre igen. Efter  6 timmar inne på ett litet sjukhusrum fick vi alltså bege oss hemåt. Kom ut till väntrummet och såg vilken fasansfull kö det var. Jisses vilken tur att vi fick hjälp direkt och att vi kom så pass tidigt ändå. hade inte velat sitta där!

Såååå ingen vila idag inte. Om man skulle ta o sova nu kanske. Hoppas på en lugnare natt och att min kott mår bättre imorrn!