kompez

Algot har faktiskt ätit ganska bra idag om man jämför med tidigare. Sammanräknat blir det typ 2 flaskor välling och 2 dl yoggi, yay! Om ni undrar om jag är orolig över hans galna matvägran så är svaret ja. Men jag antar att han äter när han är hungrig. Jag försöker locka med allt han gillar, men han bara spottar och vänder bort huvudet. Skulle han mot förmodan stoppa in det i munnen och råka svälja så kväljs han hur länge som helst efteråt. Han är lite trött o sitter hos oss mycket, men är annars sitt vanliga jag och busar o leker o snackar o har sig. Han har inte kräkt eller haft diarré sen i förrgår så det är nog på bättringsvägen nu iaf.  



För övrigt så måste jag bara få ur lite av mina funderingar i skrift. Det där med att skaffa en till liten bebis. Alla börjar fråga när nästa ska komma nu när Algot har blivit lite större. O visst skulle det vara så mysigt och roligt med en lillasyster/bror till Algot. Jag ser mina vänners magar o man blir lite så där avis på känslan av att ha en där inne som sparkar o har sig. Jag sa direkt efter Algot kommit, redan på bb, att jag lätt skulle göra om detta igen. Förlossningen skrämde mig inte. Jag trodde det skulle vara mycket värre av vad folk berättat för mig till och med.

Men sen funderar jag lite längre. Min graviditet var verkligen inte en dans på rosor. Förstå att de sista veckorna tog jag mig knappt ur soffan själv och jag mådde så dåligt att jag nästan tappade min livsglädje. Detta låter kanske lite grymt när man väntar ett nytt litet liv inom så snar framtid, men det var helt absurt jobbigt. Jag kan säga att jag hellre går genom förlossningen 5ggr än är gravid i 9 månader. Det var så mycket jobbigare för mig att, för att nämna några saker, kräkas minst 10 ggr om dagen i 20 veckor och sedan gå på kryckor pga foglossningen i nästan 10 veckor, ha vidrig halsbränna, karpaltunnelsyndrom som gjorde att jag knappt hade känsel i fingrarna och därför fick sluta använda kryckorna, kroppen svullnade som en boll och sist men inte minst den ihärdiga tröttheten av för lågt järnvärde i 35 veckor.. Jag hade så ont. Min barnmorska och min sjukgymnast avrådde mig tillochmed från att skaffa en till förrän Algot kunde gå obehindrat själv för de trodde ärligt talat att min rygg och kropp inte skulle klara av det, om jag skulle behöva bära på honom. De flesta verkar glömma det jobbiga med att vara gravid efteråt, ungefär som de flesta gör med förlossningen.. man ser bara det som var bra o kul. Jag gör dock inte det.. jag minns nästan bara det jobbiga av min graviditet. Visst var det mysigt med sparkarna och längtan och spekulationerna om vem som höll till där inne. Men min kropp bara skrek, "jag vill inte mer", "jag orkar inte mer"..
 
Och denna gången kommer jag inte bara kunna lägga mig när det är jobbigt, jag måste ta hand om vår lilla kotte. Mina funderingar hamnar även på tanken att gå genom ett till sent missfall med allt runt omkring. Oron alla dessa veckor i början. Usch.. nu är jag så pessimistisk. När man får det nya lilla livet på armen så är allt värt det. Vi älskar vår lilla Algot mer än allt annat. Men jag vet inte om jag orkar, om min kropp orkar. Nu när man just börjat vara snäll mot den ;) .. Jag tänker bara, NEJ, jag vill inte..inte just nu! ..  Jaja, i år blir det inga fler bebisar iaf. Nu ska jag komma tillbaka till verkligheten. Jag är så nervös att lämna Algot på dagis, men både han och jag behöver detta. Jag är trött på att gå hemma o göra mest ingenting o han är trött på det oxå, det märks. Jag vill känna att jag saknar Algot, att den tiden vi har tillsammans är speciell och mysig. Just nu är det mest att man inte tar vara på dagarna tillsammans utan bara är trött på vardagen som är. Inte trött på Algot utan mig själv i den tristess jag själv ger mig för tillfället. Både jag och Algot behöver mer aktivering.  Jag är helt enkelt färdig med mammaledighet på ett tag.

(reserverar mig för ändringar i detta utlåtande när jag är tillbaka i verkligheten om ett par veckor ;D ... )