kompez

7 november. Idag har jag inte kunnat låta bli att reflektera lite över hur mycket vi gått genom de senaste två åren, hur mycket vi vuxit som personer och hur förändrad jag faktiskt är. En mycket gladare, starkare och förstående person är jag idag, med bättre självkänsla och så nöjd med det jag har.

Nu försöker verkligen passa på att njuta av det man har idag och inte tänka på vad som ska hända imorgon. Om man oroar sig för vad som ska hända kan man ju inte njuta mest man har det, vilket jag gjorde på tok för mycket innan. O inte mår man bättre när något väl händer, om man oroat sig för att just det ska hända. Är man glad mest man kan, så har man nog mer kraft åt tider då man behöver sörja.

Men då tyckte jag ibland att jag hade mest otur i hela världen bara för jag bar på så mycket obearbetad sorg o var så deprimerad att jag inte ville leva längre..trodde att allt dåligt drabbade mig och trodde allt skulle gå åt pipan som jag satte mig för. Idag förstår jag ju att det finns de som har varit med om betydligt värre saker än jag och de som nästan inte varit med om något alls, men att alla kan ha den känslan iaf. Vi tar saker olika hårt och visst kan en mindre sak vara lika traumatiskt för en person som en stor för en annan, beroende på personlighet och bakgrund...har förstått vikten av att våga sörja så mycket man behöver trots andra inte ser det lika "stort" som en själv. O just denna händelse tog jag mycket, mycket hårt. Ännu värre blev det då folk försökte trösta mig med att det går bättre nästa gång.. det är svårt att lyssna till när man är mitt i det..  

Den 7 november 2006 fick jag de där hemska tabletterna som gjorde så att vår döda lilla knodd i min mage kunde komma ut. Vattnet gick och efter nästan 4 hela dagar med värkar och kraftiga blödningar så kom den. Efter ytterligare 2 dagar åkte jag in akut och opererades (skrapning) nästan direkt på grund av stor blodförlust. Efter det följde en seg inflammation i livmodern... Att man har haft svårt att släppa det helt, är nog på grund av att man blev så förbisedd på sjukhuset i början när man behövde stödet, att man blev dåligt behandlad och att jag faktiskt upplevde mina livs värsta dagar just då. Jag och Peo hade fått en ny fin lägenhet, vi väntade barn och han hade fått jobb som han trivdes med.. så bara rasade allt. Dessutom tog missfallet, med värkar, krystvärkar, vattenavgång och allt det där, mer än 4 ggr så lång tid som förlossningen med Algot.. bara det att jag fick klara det med två verktabletter själv hemma på toagolvet och efter det hela fanns inget kvar.. inget att vara glad åt eller ta hand om.. 
 

Var jätte sjuk o försökte ändå vara ute lite. Peo hade skoj med bilden senare :)

Två månader senare, började dock ett nytt litet liv växa i min mage, vår Algot! På så sätt är vi ju så innerligt tacksamma för att det blev just honom och vi är "tacksamma" att knodden ändå dog så pass tidigt, så man slapp sörja ett "färdigt" barn som dog av missbildning eller vad det nu kunnat vara som gjorde att det gick som det gick. Det hade självklart varit så mycket jobbigare. så något gott kommer väl alltid av det onda, men själva händelsen i sig har ändå satt djupa spår. Jag kommer aldrig glömma vår glädje över plusset på första graviditetstestet eller alla förhoppningar man hade, hur man funderade på hur lillen skulle se ut, att vi var så säkra på att det var en pojke och att allt skulle gå vägen i och med vi var över de 12 första veckorna ju. Och sen.. på hur grymt det var, den dagen de sa att lillen inte vuxit, den 1 november på ett Vul i v16.. att det kunde vara nåt fel, men vi skulle VÄNTA och se.... o sen efter att de nekat oss mer hjälp, efter 5 dagars mardröm, få det hela i klartext hos en annan barnmorska.. det var över...
Ingen av ens nära och kära fick ju någon som helst kontakt till knodden och jag förstår att de inte ser det som något stort, "det händer ju så många". Men för mig var det stort o jag kommer aldrig glömma..

Det var dock denna händelse som äntligen fick mig söka hjälp för alla sorger jag gick genom, som fick mig att utvecklas och bli den jag är idag. När jag tänker tillbaka så kan jag inte förstå hur dåligt jag mådde, men jag vill tro att den tiden har gjort mig starkare och gladare för det jag ändå har. Jag har mycket att tacka min första graviditet för ändå. O utan den hade vi inte fått det bästa i vårt liv. Lilla Jonah/Molly, lämnade platsen i magen till sin lillebror!

Halltavlan med minnen från vår lille knodd. Vi fick som tur var bilderna från Vul.

En bild som jag gjorde kort efter missfallet