Rädlsan att förlora ett barn

Varje dag när man går upp, så tänker man att man är så glad att ha Algot, att vi kan se honom utvecklas och att vi är hans trygghet, hans värld. Tänk vilket enormt previlegie att få ha ett barn, vårt barn. Vilken lycka det är att få älska honom. var gång han är sjuk, så vandrar mina tankar mellan ren skräck för att något ska hända och att jag måste göra allt för honom, att jag vill göra allt i min makt för han ska ha det så bra som möjligt. Vissa dagar fasar jag för att jag inte ska få se honom växa upp, vad har framtiden för honom? ingen vet. Det vi ändå vet, är att han har bästa möjliga start, för det kan vi hjälpa honom med och han är frisk och livlig liten kille med mycket vilja, vilket säkert kommer hjälpa honom i framtiden. Men det finns mycket man inte kan göra nåt åt. Alla har inte turen att födas friska till exempel..Jag tror inte man kan riktigt greppa det att mista ett barn, när man aldrig gjort det, men tänk att få säga hejdå för sista gången.. att aldrig mer få träffa det älskade lilla liv som man alltid har hos sig. Tänk att inte ha sitt barn att säga godmorgon och godnatt till längre, inte få trösta, få bli arg på, skratta åt, vara glad för.. Så många i min närhet har gått genom just detta, min farmor o farfar miste sin dotter, min morbror sin son, våra grannar deras son.. tänk att få höra orden " han/hon klarade sig inte".. om SITT BARN!... ibland kan man fundera på hur man ska lyckas leva med sådan oro, för jag kan bara anta att den blir värre ju äldre barnen blir.. men man måste ju tänka att man inte ska oroa sig i onödan.. att man måste lära sig att världen är som den är och händer det så händer det.. barnet måste ju ha sitt eget liv såsmåningom och det är ju jobbigt att ha en alldeles för överbeskyddande mamma.. Dessa tankar är bara några av dem som snurrat i min hjärna denna helg.. idag är jag ledsen. Ledsen för en vän. Hennes barn orkade inte mer igårkväll och himlen är med det, en liten, men stark, ängel rikare. Lille Rasmus, nästan 7 månader gammal, har kämpat jättelänge på sjukhus nu, svävat mellan liv och död i väntan på en konstant uppskjuten hjärtoperation. Hans föräldrar har levt med skräcken om att vakna utan barn varje dag sedan han föddes. Det gör kanske alla, men för dessa två var det ingen överdriven rädsla, bara vardag. Jag kan inte och vill inte försöka förstå deras smärta för det gör ont i mig när jag tänker på det. hans lilla hjärta slutade slå för någon dag sedan, de fick igång det igen.. men då orkade inte hans andra organ och la av ett efter ett. Igårkväll fick jag ett samtal av Sofie.. hon sa "nu dör han".. de väntade bara på att Marina och Petter skulle säga hejdå till sin son och stänga av respiratorn som höll igång det enda fungerande organet i hans kropp...hans trasiga hjärta. Kan man förstå, att få säga hejdå... en sista gång?

R.I.P lille kämpen Rasmus

image210

Kommentarer
Sandrah säger:

Usch vad ledsen jag blev nu :( Så jävla hemskt!!!

2008-05-04 | 21:47:32
Bloggadress: http://sandrah.blogg.se
Vickan säger:

Jag förstår dina tankar Hanna :-( Det finns inte ord som räcker för denna oro och sorg. Tänker på lilla Rasmus, vilken fin bild. Kram V

2008-05-05 | 09:40:26
Elin säger:

Usch ja... livet är inte rättvist alla gånger och det gäller att göra det bästa av den tid man har och försöka att inte tänka på allt som kan hända!

2008-05-05 | 20:19:15
malin säger:

Läste det i

2008-05-12 | 15:23:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback